Försöker att läsa en del litteratur kring pedagogik, didaktisk, hur man lär ut och sång där ovidkommande som vi lärare tydligen ska syssla med när tillfälle ges mellan närvarokontroll, IG-varningsutskickningar, tillrättavisanden, ändlösa kaffekonferenser, föräldrasamtal, flumskolebashing och andra saker som vi lärare är utbildade flera år för att klara av. Den senaste är en gammal bok från 2008, Publicistiska arbetssätt i skolan av Dan Åkerlund. Men vänta nu, gammal bok? Är en bok från 2008 gammal? Oja! Det är det som är nackdelen lite med att skriva böcker som rör IT kan jag tänka mig. Den blir så jävla snabbt gammal. Författaren hänvisar till en community tämligen ofta som numera är nedlagt; Lunarstorm. (För övrigt förbjuder våra datasalsregler fortfarande våra elever från att använda Lunarstorm…eleverna gråter sig själv till sömns varje natt för detta)
I vilket fall som helst. Boken tar upp ett par viktiga saker och det som jag fastnade speciellt vid var diskussionen kring att eleverna måste arbeta för någonting större än att det den skriver ska läsas av en lärare och därefter betygsättas. Uppgifter, prov och andra examinationsformer som grundar sig i denna idé; elever producerar för lärarens skull och i den bemärkelsen även för sig själv då det är läraren som betygsätter eleven (än så länge).
Och det är det där med betygen. Hur mycket jag än funderar på det så kommer jag inte ifrån betygen. De känns som ett sådant stort hinder…fast samtidigt som ett stöd. Det boken lyfter fram som jag finner intressant och som jag och mina kollegor har diskuterat vid så många tillfällen handlar just om hur vi kan motivera dom att faktiskt göra uppgifter med engagemang och intresse. Och hur gör man det? Framförallt, hur gör man detta samtidigt som man bakar in ett och annat kriterium för godkänt, väl godkänt och mycket väl godkänt som självklart ska konkretiseras till den nivån att eleverna förstår med tydlighet vad som krävs för respektive betyg.
Det känns som man slits mellan någon slags kreativitet/skapandelust och tydligheten i bedömningsgrunder. Om man ska lägga fokus på det sistnämnda så blir det är liksom så mycket enklare att utforma ett gammalt prov eller inlämningsuppgift. Jag tror, och hoppas dock innerligt, att de båda inte behöver motsäga varandra, att det går att hitta den där balansen mellan att finna och utveckla intressanta, kreativa och engagerande uppgifter som samtidigt är tydliga med vad som krävs för att nå kriterierna för respektive betyg…eller är det en dröm, att kunna förverkliga dessa saker samtidigt?
Har precis avslutat momentet om EU som belyser lite av mitt dilemma. Jag försökte att skapa någon slags inlämningsuppgift som gick ut på att man arbetade som någon slags guide i Europaparlamentet och skulle leda en grupp människor igenom beslutsprocesser och de olika politiska organens funktion. Lite som en berättelse alltså. En elev hörsammade och besvarade uppgiften med en storartad litterär uppsats där eleven på ett klockrent sätt redogjorde, analyserade och drog slutsatser kring hur EU fungerade. Den stora mängden elever besvarade dock uppgiften så som de brukar, genom att besvara de frågor som man kunde utläsa i texten. Som vanligt alltså. På ett bra sätt förvisso! De allra flesta elever hade bra koll på det politiska systemets funktion, men jag är tveksam till om de kände någon glädje och kreativitet kring den uppgiften de besvarade.
Har det månne med EU överhuvudtaget att göra. Kanske man inte kan göra detta intressant om eleverna inte har något slags intresse för detta stora politiska system? Jag väljer att tro på att det visst går att göra EU, och vilket annat område som helst för den delen, helt galet intressant…det gäller bara att komma på det…och sen anpassa det utifrån betygskriterierna så att eleverna förstår vad som krävs såklart…jösses. Jag har att tänka på.
