Skolarbete ska göras i skolan...men hur?

Jag är av den uppfattningen att skolarbete ska göras på skolan. Därmed är jag emot läxor. Samtidigt förstår jag syftet med läxor...att på något sätt lära/fostra eleverna att ta ett ansvar för sina egna studier. 

Sådärja. Nu fick jag det sagt...och vad vill jag få sagt med detta då? Jo. att jag har märkt av lite av ett problem angående detta med skolarbete på skolan. 

Så här jobbar jag: När vi börjar med ett nytt moment i någon kurs, vare sig det är samhällskunskap eller historia, så planerar vi detta moment hyfsat gemensamt jag och eleverna. Jag poängterar hur betygskriterierna ser ut och eventuellt om något inom detta moment "måste" vara med (alltså om det är något specifikt mål i kursplanen som passar väl in i just detta moment.) 

Därefter blir det några veckor av genomgångar, diskussioner, presentationer och dylikt. Därefter är det dags för examination på momentet. Denna examination föregås av ungefär tre lektionstillfällen där eleverna får arbeta med examinationen så att de hinner klart på SKOLTID. I vissa klasser/grupper och hos individer fungerar detta strålande. De arbetar på, de ställer frågor, de diskuterar sinsemellan med varandra och de når oftast upp till minst de kriterier för godkänt som prövas under momentet. 

Dock är det vissa klasser/grupper och individer där det inte alls fungerar. Där man använder dessa tre lektionstillfällen till att göra helt andra saker. Exempelvis bara sitta av tiden.  Så vad göra? Jag har prövat att säga till "sitt inte här och inte jobba hörreru!". Jag har försökt att motivera, försökt med diverse morötter; "Du vet om du gör klart detta under lektionerna nu behöver du inte alls tänka på det hemma sen". Vissa svarar att de inte kan arbeta i skolan. Om det är så, ja, då har vi ett riktigt stort problem som måste lösas. Frågan är hur?

Jag personligen tror inte, ville inte, kan inte, har inte utbildat mig i fem års tid för att gå runt och tjata på att eleverna ska göra sina examinationer så detta är egentligen inget alternativ. Dessutom är jag osäker på om det är rätt sätt att få elever att göra uppgifter och examinationer...att på något sätt tvinga och/eller hota om dåliga betyg osv. 

Det hela bottnar säkert i att jag som lärare har svårt att konstruera intressanta, kreativa och meningsfulla uppgifter och examinationer för mina elever. Jag vet, jag är en dålig lärare. Men ärligt talat...jag behöver hjälp med att göra detta! Dessutom inom den tid jag har att förbereda lektioner som minskar för varje tjänstefördelning som delas ut.

...eller...finns det ett värde i att lära elever att arbeta med uppgifter som inte är så intressanta, kreativa och meningsfulla...?

Påsklov

Här sitter jag och har påsklov medan det rasar en debatt om katederundervisning, skolras, skollyft, Zaremba och allt vad det heter. Helt avkopplad...nästintill. Jag använder mig minsann av "Instapaper" och sparar alla slags blogginlägg, debattinlägg, fotbollsinlägg som rör mitt yrke, mitt härliga underbara yrke. Detta innebär i sin tur att jag kommer bli gött asstressad (ett ord som antagligen varken Zaremba eller Stavros skulle använda sig av...hoppas jag får min legitimation ändå) när jag återkommer till arbetsrummet efter lovet och ska ta igen allt som jag har missat. Problematiskt det där med att ha lov. Samtidigt som man vill koppla bort arbetet (vilket jag antar är definitionen på vad ett lov är) så vill man samtidigt hänga med i vad som händer. Därmed får jag lov att säga att Instapaper-funktionen är grymt smidig.


Men ja, om jag har förstått det hela rätt så är Zaremba förbannad över att vi lärare inte gör vårt jobb. Samtidigt som jag självklart vill att skolan, liksom övriga samhället, hela tiden granskas i sömmarna, så finns det en gräns för hur mycket skit man kan ta. I år har det varit grymt mycket lärarbashing; Klass 9A där ett gäng lärare visar hur lätt det är att vara lärare med den så kallade "ge-mig-två-timmar-du-får-minst-VG-pedagogiken" och allmänheten blir bedrövad över att lärare är så fruktansvärt värdelösa! Sedan Björklunds utspel i DN om katederundervisning där han mer eller mindre kastar skit på värdelös lärarutbildning (som utbildade mig). Därefter aftonbladets "skolras" där bara namnet sig såklart leder allmänheten till att tänka över hur extremt värdelös skolan (och därmed lärare) är...för att slutligen toppa med Zarembas artikelserie...its a wonderful time to be a teacher!


Dock fick jag ett lönelyft på 2.59% ett år då inflationen ligger mellan 2.6-2.9% så jag blev bara lite fattigare i år än föregående år...det är ju alltid positivt!


Veckan innan lovet spenderades i något slags lovliknande tillstånd. Studieresa till Berlin. Tredje visiten i Berlin för mig. Staden blir bara bättre och bättre.


Måndag: Stadsvandring, fick se stället där Hitlers bunker var belägen. Aningens surrealistiskt att stå på en söt liten parkeringsplats i ett grönskande Berlin och tänka att för en sisådär 66 år sedan satt Herr Hitler (tyskarna envisas med att säga Herr före hans namn...mycket konstigt) och kved där under. Judiska museet, intressant men en riktigt trist guide på finengelska engagerade inte våra elever dessvärre...


Tisdag: Sachsenhausen (koncentrationsläger), en riktigt grym guide och ett värdelöst väder gjorde upplevelsen mycket bra. Andra gången för mig och ja...även detta surrealistiskt, speciellt när man får höra berättelser om politiska fångar där som först blev befriade av den röda armén...för att ett par månader senare återigen bli fängslade av...röda armén.


Onsdag (elevernas dag): Madame Tussauds, kul första gången man var där, trist andra gången. Eleverna uppskattade dock det hela mer än mig...vilket är lite av poängen kanske. Zoo, Knut hade dött. En annan isbjörn verkade nära döden när vi var där. Inte isbjörnarnas år i år kanske.


En sista tanke: det är nästan lite farligt att vara för positiv för då kanske man inte riktigt ser det dåliga som behöver fixas?

Hur fan ska man göra..

Försöker att läsa en del litteratur kring pedagogik, didaktisk, hur man lär ut och sång där ovidkommande som vi lärare tydligen ska syssla med när tillfälle ges mellan närvarokontroll, IG-varningsutskickningar, tillrättavisanden, ändlösa kaffekonferenser, föräldrasamtal, flumskolebashing och andra saker som vi lärare är utbildade flera år för att klara av. Den senaste är en gammal bok från 2008, Publicistiska arbetssätt i skolan av Dan Åkerlund. Men vänta nu, gammal bok? Är en bok från 2008 gammal? Oja! Det är det som är nackdelen lite med att skriva böcker som rör IT kan jag tänka mig. Den blir så jävla snabbt gammal. Författaren hänvisar till en community tämligen ofta som numera är nedlagt; Lunarstorm. (För övrigt förbjuder våra datasalsregler fortfarande våra elever från att använda Lunarstorm…eleverna gråter sig själv till sömns varje natt för detta)


I vilket fall som helst. Boken tar upp ett par viktiga saker och det som jag fastnade speciellt vid var diskussionen kring att eleverna måste arbeta för någonting större än att det den skriver ska läsas av en lärare och därefter betygsättas. Uppgifter, prov och andra examinationsformer som grundar sig i denna idé; elever producerar för lärarens skull och i den bemärkelsen även för sig själv då det är läraren som betygsätter eleven (än så länge).


Och det är det där med betygen. Hur mycket jag än funderar på det så kommer jag inte ifrån betygen. De känns som ett sådant stort hinder…fast samtidigt som ett stöd. Det boken lyfter fram som jag finner intressant och som jag och mina kollegor har diskuterat vid så många tillfällen handlar just om hur vi kan motivera dom att faktiskt göra uppgifter med engagemang och intresse. Och hur gör man det? Framförallt, hur gör man detta samtidigt som man bakar in ett och annat kriterium för godkänt, väl godkänt och mycket väl godkänt som självklart ska konkretiseras till den nivån att eleverna förstår med tydlighet vad som krävs för respektive betyg.


Det känns som man slits mellan någon slags kreativitet/skapandelust och tydligheten i bedömningsgrunder. Om man ska lägga fokus på det sistnämnda så blir det är liksom så mycket enklare att utforma ett gammalt prov eller inlämningsuppgift. Jag tror, och hoppas dock innerligt, att de båda inte behöver motsäga varandra, att det går att hitta den där balansen mellan att finna och utveckla intressanta, kreativa och engagerande uppgifter som samtidigt är tydliga med vad som krävs för att nå kriterierna för respektive betyg…eller är det en dröm, att kunna förverkliga dessa saker samtidigt?


Har precis avslutat momentet om EU som belyser lite av mitt dilemma. Jag försökte att skapa någon slags inlämningsuppgift som gick ut på att man arbetade som någon slags guide i Europaparlamentet och skulle leda en grupp människor igenom beslutsprocesser och de olika politiska organens funktion. Lite som en berättelse alltså. En elev hörsammade och besvarade uppgiften med en storartad litterär uppsats där eleven på ett klockrent sätt redogjorde, analyserade och drog slutsatser kring hur EU fungerade. Den stora mängden elever besvarade dock uppgiften så som de brukar, genom att besvara de frågor som man kunde utläsa i texten. Som vanligt alltså. På ett bra sätt förvisso! De allra flesta elever hade bra koll på det politiska systemets funktion, men jag är tveksam till om de kände någon glädje och kreativitet kring den uppgiften de besvarade.


Har det månne med EU överhuvudtaget att göra. Kanske man inte kan göra detta intressant om eleverna inte har något slags intresse för detta stora politiska system? Jag väljer att tro på att det visst går att göra EU, och vilket annat område som helst för den delen, helt galet intressant…det gäller bara att komma på det…och sen anpassa det utifrån betygskriterierna så att eleverna förstår vad som krävs såklart…jösses. Jag har att tänka på.

Amerikanska revolutionen.

Nu har jag suttit på tok för länge med en och samma lektion. Men jag är nog tämligen nöjd med resultatet. Men ja, fem timmar på en 50-minuterslektion är såklart galet ohållbart i längden.

Resultatet?

Här såklart:

Vissa dagar borde jag inte få vara lärare.

Under gårdagen hade jag två riktiga pisslektioner. Sådana lektioner som gör att man överhuvudtaget börjar fundera på om man ska vara lärare. Har jag rätt att ta ungdomarnas tid i anspråk med sådana värdelösa lektioner? Kan jag på något sätt legitimera det faktum att jag höll kvar dom i lektionssalen?

Lektion 1: Eleverna kommer in trötta i ögonen och med en rejäl matkoma. Varför ser ni så trötta ut undrade jag såklart? Vi har precis sett på film i en timme, vad ska vi göra idag?

Ehhh, ja, idag ska vi titta på film om Gustav Vasa. En timme är den. En dokumentär. Med Herman Lindqvist. Den är inte ny. Den är från 90-talet. Han har en blå härlig blazer på sig och glasögon som antagligen är inne igen.

No retreat, no surrender.

Filmen går på och Herman kör sitt race. Till och med jag håller på att somna längst bak i stolsraden. Jag avbryter dock inte. Jag har inget annat planerat för denna lektion. Jag känner heller inte att jag är såpass påläst på Gustav Vasa och hur han förändrade Sverige för att kunna spontanundervisa om det i en timmes tid. Schemat måste såklart respekteras! Har man lektion en timme så har man lektion i en timme!

I efterhand funderar jag på om jag inte skulle ha stängt av skiten och låtit eleverna gå ut i biblioteket och hitta valfri litteratur om Sveriges historia under 1500-talet. Antagligen hade detta gett mer än Hermans historia. Frågan är om jag till och med skadade elevernas potentiella historieintresse med denna lektion. Antagligen någons i alla fall. Härlig lärargärning!

Lektion 2: Sista lektionen. Min planering säger mig en genomgång på kanske 40 minuter om dels mänskliga rättigheter och dels en presentation om hur man skulle kunna tänkas påverka världen om man nu har lust att göra det. Bara här direkt ser jag att det skiter sig. Jag har otaliga gånger, för mina elever och för mig själv, diskuterat att max 20 minuter genomgång åt gången, mer än så klarar antagligen inte en vanlig hjärna av...om ens så mycket.

Eleverna är uppe i varv. Det är sista lektionen. Där står jag och ska inspirera och motivera dom att under en och en halv timme lägga ner sin tid, sitt engagemang och sin själ i min undervisning.

Det går såklart åt helvete. Redan när de stormar in i klassrummet märker jag att det kommer såklart inte gå att genomföra den planerade genomgången idag inte. De kommer inte kunna lyssna och reflektera över det jag vill. Alldeles för stissigt och småirriterat. Om Björklund hade varit där hade han säkert ringt in allas föräldrar, kastat försittnings- och kvarsittningslappar på de stackars eleverna. Hade jag haft en lärarlegitimation i fickan hade han med glädje rivit av den, bränt den för att därefter begrava den…och med all rätt. Igår var jag inte förtjänt av att kallas för lärare, för vad gjorde jag? Jo, jag genomförde lektionen så som jag hade planerat. Ingen flexibilitet alls. Det som annars brukar vara lite av min grej liksom. Jag blev dessutom stressad över att eleverna var så okoncentrerade att jag körde igenom en planerad 40-minutersgenomgång på kanske en kvart. Bra grejer? Nej.

JAG MÅSTE SKÄRPA MIG!

Åtaganden

I förra inlägget inventerade jag vad jag har gjort när det gäller digitala resurser inom min undervisning, men framförallt listade jag sådant jag vill utveckla. En av dessa punkter var att skapa filmer av lektionsgenomgångarna. Tanken var att göra det i quicktimeformat då det är smidigt att arbeta med detta i Mac. När jag skrev film, menade jag såklart inte film. Inte riktigt på den nivån utan min tanke var att genom quicktime spela in skrivbordet och därmed skriva in själva presentationen. Detta har jag nu prövat...minsann och lagt upp på youtube till att börja med. Kanske räcker det eftersom det ändå är där eleverna hänger. Så vitt jag vet kan de även ladda ner filmer till MP4.format därifrån.


Inte så jävla svårt var det. Däremot vet jag inte riktigt om det är till någon nytta. Måste struktureras upp men framförallt följas upp!


Här har ni för övrigt "filmen" om FN...håll till godo:

Snart kommer dom...

Vilka då kanske ni undrar? Vilka är det som egentligen kommer? Eleverna såklart, kidsen, dagens ungdom, morgondagens ledare, de som ger mig arbete, de som jag gillar. Imorgon börjar dom igen efter lovet. Välförtjänta lovet till och med. Dom var värda det. Vi lärare började idag. Spenderade halva dagen i en svettig aula där vi fick utbildning våra nya arbetsdatorer, MacBook Pro minsann! 75 lärare som samtidigt ska få utbildning. Jösses. Det gick som det gick. Varje dag man spenderar i skolan utan eleverna är konstiga dagar. Tyst. Lugnt. Semitrist. Dock produktivt. Men i morgon kommer dom. Horderna. 


Självklart är jag glad över att dom kommer. Det är med glädje jag åker till jobbet på morgnarna. Dessa tidiga morgnar. Dock läste jag häromdagen, i förrgår tror jag, ett inlägg som jag hittade via Twitter (på engelska och redan borttappat bland alla andra intressanta inlägg) om en lärare som skrev vad hon (tror det var en hon...skulle lika gärna kunna vara en han) var rädd för när det kom till undervisning. Ett exempel var att den planerade lektionen som skulle vara i en timme och fyrtiofem minuter tog slut efter knappt en timme...jobbigt läge. Detta fick i alla fall mig att fundera över vad jag är rädd för när det kommer till mitt älskade yrke. Ibland är det ändå så att man känner någon slags oroskänsla i magen när man tar sig till jobbet...och det är svårt att sätta fingret på vad det är, men här är några potentiella anledningar till detta:

• Någon slags rädsla för någon slags odefinierbar konflikt med någon slags odefinierbar elev eller möjligtvis kollega. Jag är smått konflikträdd. Jag vet. Smådumt att vara lärare och konflikträdd kan tyckas men va fan. Svårt att hitta något yrke där man inte riskerar konflikter. Och ärligt skrivet, det har varit ytterst få konflikter under min fyraåriga lärarkarriär. Därmed även konstigt att jag känner en oro för det. 

• En rädsla för att vara otydlig i mina bedömningar. Bedömningar och betygsättning är överhuvudtaget det värsta och absolut sämsta som finns som lärare får jag lov att påstå. Det är ok när eleverna förstår och hänger med i att det är inte deras person man bedömer (och möjligtvis heller inte godkänner) utan deras prestation på ett visst givet moment. Eftersom betyg blir allt viktigare i dagens betygshetssamhälle blir även känslorna hetare och starkare när det kommer till just bedömning och betyg. Denna rädsla försöker jag motverka genom att vara väldigt tydlig i vad som krävs för de olika betygen samt tydlig i vad som eventuellt saknades i deras prestation i feedbacken de får efter avslutat moment.

• Att någon testar min auktoritet i klassrummet. Är ingen major direkt. Inte ens en gammel malaj. Auktoritär personlighet är inget jag har. Det är heller inget jag än så länge har känt att jag behöver. Visst kan jag säga ifrån när situationen kräver. Men att stå och ryta och skälla och dylikt kan jag inte. Vill inte heller för den delen. Däremot är jag rädd att någon uppstudsig elev någon gång kommer att testa mig och mina auktoritära sidor. Är osäker på om jag vet hur jag skulle hantera en sådan situation och det skrämmer mig lite.

Är såklart rädd för flera saker än dessa, men ja, det är nog dessa tre punkter här ovan som gnager mig mest och som jag måste jobba vidare på. Men ja, det löser sig alltid såklart, eller för att citera en känd gammal dvärg: 

"för vad gör det om hundra år när allting kommer kring

Vad är du rädd för?

Hej.