Vissa dagar borde jag inte få vara lärare.

Under gårdagen hade jag två riktiga pisslektioner. Sådana lektioner som gör att man överhuvudtaget börjar fundera på om man ska vara lärare. Har jag rätt att ta ungdomarnas tid i anspråk med sådana värdelösa lektioner? Kan jag på något sätt legitimera det faktum att jag höll kvar dom i lektionssalen?

Lektion 1: Eleverna kommer in trötta i ögonen och med en rejäl matkoma. Varför ser ni så trötta ut undrade jag såklart? Vi har precis sett på film i en timme, vad ska vi göra idag?

Ehhh, ja, idag ska vi titta på film om Gustav Vasa. En timme är den. En dokumentär. Med Herman Lindqvist. Den är inte ny. Den är från 90-talet. Han har en blå härlig blazer på sig och glasögon som antagligen är inne igen.

No retreat, no surrender.

Filmen går på och Herman kör sitt race. Till och med jag håller på att somna längst bak i stolsraden. Jag avbryter dock inte. Jag har inget annat planerat för denna lektion. Jag känner heller inte att jag är såpass påläst på Gustav Vasa och hur han förändrade Sverige för att kunna spontanundervisa om det i en timmes tid. Schemat måste såklart respekteras! Har man lektion en timme så har man lektion i en timme!

I efterhand funderar jag på om jag inte skulle ha stängt av skiten och låtit eleverna gå ut i biblioteket och hitta valfri litteratur om Sveriges historia under 1500-talet. Antagligen hade detta gett mer än Hermans historia. Frågan är om jag till och med skadade elevernas potentiella historieintresse med denna lektion. Antagligen någons i alla fall. Härlig lärargärning!

Lektion 2: Sista lektionen. Min planering säger mig en genomgång på kanske 40 minuter om dels mänskliga rättigheter och dels en presentation om hur man skulle kunna tänkas påverka världen om man nu har lust att göra det. Bara här direkt ser jag att det skiter sig. Jag har otaliga gånger, för mina elever och för mig själv, diskuterat att max 20 minuter genomgång åt gången, mer än så klarar antagligen inte en vanlig hjärna av...om ens så mycket.

Eleverna är uppe i varv. Det är sista lektionen. Där står jag och ska inspirera och motivera dom att under en och en halv timme lägga ner sin tid, sitt engagemang och sin själ i min undervisning.

Det går såklart åt helvete. Redan när de stormar in i klassrummet märker jag att det kommer såklart inte gå att genomföra den planerade genomgången idag inte. De kommer inte kunna lyssna och reflektera över det jag vill. Alldeles för stissigt och småirriterat. Om Björklund hade varit där hade han säkert ringt in allas föräldrar, kastat försittnings- och kvarsittningslappar på de stackars eleverna. Hade jag haft en lärarlegitimation i fickan hade han med glädje rivit av den, bränt den för att därefter begrava den…och med all rätt. Igår var jag inte förtjänt av att kallas för lärare, för vad gjorde jag? Jo, jag genomförde lektionen så som jag hade planerat. Ingen flexibilitet alls. Det som annars brukar vara lite av min grej liksom. Jag blev dessutom stressad över att eleverna var så okoncentrerade att jag körde igenom en planerad 40-minutersgenomgång på kanske en kvart. Bra grejer? Nej.

JAG MÅSTE SKÄRPA MIG!